Jag är nu snart 22 år, och den biologiska klockan i mig gör sig påmind.
Barn. Jag vill ha ett. Jag vill vara pappa. Jag vill uppfostra och leka med en liten unge. Jag vill skapa ett underbart förhållande mellan mig och mitt barn, något min mor misslyckades med.

För några månader sedan träffade jag en person som numera är en väldigt nära vän. han är 18 år och har en son på snart 9 månader som han inte får träffa pga modern. Mycket personligt tjafs och sånt där, behöver inte förklaras.
Hursomhelst så ser i alla fall jag att han älskar sin son och skulle göra vad som helst för att få träffa honom regelbundet. Men på grund av en massa grejer så är det svårt i nuläget.
Han är förmodligen den som satt igång min biologiska klocka. Jag ser hans kärlek till sin son, och jag ser hans potential att vara en underbar far. Jag får lust att själv kunna vara pappa.

Men... Jag har varken råd, tid eller ork att ha barn, jag vet ingen jag skulle vilja skaffa det barnet med, och jag vill inte föda barnet.
Om jag skulle skaffa barn så skulle det inte heller vara med en partner. I så fall skulle det vara med en väldigt god vän. Barnet skulle ha två föräldrar som inte är partners, men som har en annan kärlek till varandra, den sortens kärlek som jag tror på. För jag kan aldrig leva upp till den där partnerkärleken, det rasar alltid. Hade jag barn med en riktigt god vän skulle det vara stabilare.

Men det skulle aldrig gå.
Tänk om jag ändå hade en vän som hade barn, där jag kunde få vara en del av barnets liv. Tänk att få vara med om ett barns uppväxt, och att detta barn skulle se upp till mig som en bra vuxen förebild. Få tillfredsställa mina biologiska föräldrainstinkter. Fast ändå inte ha det ultimata ansvaret för barnet...

Fantasier... men vissa saker får man aldrig...