Jag är nu snart 22 år, och den biologiska klockan i mig gör sig påmind.
Barn. Jag vill ha ett. Jag vill vara pappa. Jag vill uppfostra och leka med en liten unge. Jag vill skapa ett underbart förhållande mellan mig och mitt barn, något min mor misslyckades med.

För några månader sedan träffade jag en person som numera är en väldigt nära vän. han är 18 år och har en son på snart 9 månader som han inte får träffa pga modern. Mycket personligt tjafs och sånt där, behöver inte förklaras.
Hursomhelst så ser i alla fall jag att han älskar sin son och skulle göra vad som helst för att få träffa honom regelbundet. Men på grund av en massa grejer så är det svårt i nuläget.
Han är förmodligen den som satt igång min biologiska klocka. Jag ser hans kärlek till sin son, och jag ser hans potential att vara en underbar far. Jag får lust att själv kunna vara pappa.

Men... Jag har varken råd, tid eller ork att ha barn, jag vet ingen jag skulle vilja skaffa det barnet med, och jag vill inte föda barnet.
Om jag skulle skaffa barn så skulle det inte heller vara med en partner. I så fall skulle det vara med en väldigt god vän. Barnet skulle ha två föräldrar som inte är partners, men som har en annan kärlek till varandra, den sortens kärlek som jag tror på. För jag kan aldrig leva upp till den där partnerkärleken, det rasar alltid. Hade jag barn med en riktigt god vän skulle det vara stabilare.

Men det skulle aldrig gå.
Tänk om jag ändå hade en vän som hade barn, där jag kunde få vara en del av barnets liv. Tänk att få vara med om ett barns uppväxt, och att detta barn skulle se upp till mig som en bra vuxen förebild. Få tillfredsställa mina biologiska föräldrainstinkter. Fast ändå inte ha det ultimata ansvaret för barnet...

Fantasier... men vissa saker får man aldrig...

Ja då var det dags att låta ventilen pysa igen.
Jag har lyckats igen. Lyckats må dåligt över dubbelspel.

Jag har blivit rätt aktiv i ett internetforum, och på grund av den stora möjligheten till anonymitet där har jag från början sagt att jag är kille. Inga problem. De flesta där är killar. Ingen ser nåt konstigt i nåt. Ingen säger nåt om att jag är homosexuell heller. No problem so far.

Nu har det dock börjat snackas om en liten träff, och dum om jag var så sa jag att "ni skulle nog bli rätt paff om ni träffade mig IRL".
Och det drog ju igång en del, bland annat diskussion om mitt kön. Jag har gått fullt ut med att jag är en kille, och bög, och så vidare.

Men jag hatar den här sortens dubbelliv. Jag vet att om jag från början hade utgett mig för itt biologiska kön, som tjej, på detta forumet så hade jag blivit väldigt annorlunda behandlar. Jag VILL bli behandlad som en medlem av manligt kön, vara en av "grabbarna", eller en grabb i ett gäng där det även finns tjejer. Men jag vill INTE bli behandlad som tjej i en grupp med folk. Jag hatar det.

Vad jag hatar mer är just dubbelspelet jag tvingas upprätthålla, av endast den anledningen att få den behandling jag vill ha. Som sagt, man blir annorlunda behandlad när man är tjej, det märker jag även i umgängeskretsar där folk säger "han" om mig, att de ser mitt biologiska kön och behandlar mig lite därefter. Varför ska jag behöva ljuga och dölja en del av mig själv för att få den behandling jag förtjänar på grunder av min personlighet?
VARFÖR?!

Jag vill inte ljuga, dölja, låtsas. Jag vill kunna vara ärlig utan att få annorlunda behandling.

Som jag redan så många gånger sagt;
se mig för den jag är som person, inte för vad jag har mellan benen.

Jag vet, det var så länge sedan jag skrev sist. Men jag har svårt att hålla koll på allting omkring mig.
Har gått upp och ner sedan januari. Har varit överlycklig och bottendeppad.
Mötte uppgivenheten och började tvivla på verklighetens existens. Hur kan vi veta vad som är sanning, vad som existerar och var som är fantasi?
Ingen vet, och ingen kommer någonsin få veta heller. Lite tragiskt men så är det.

Ett problem som uppkommit på grund av min verklighetsrubbning är att jag ibland tror att jag kanske berättat eller visat saker som jag inte har gjort. Ibland känns det som att jag har eller skulle kunna ställa mig i ett högt torn och erkänna alla mina synder och tankar inför hela världen, för att det kanske inte skulle vara verkligt.
Men tack och lov har jg tillräckligt mycket verklighetsuppfattning kvar för att fatta att det går inte.
Men jag har även börjat våga visa mer av den jag är, utan att avslöja saker som inte alla ska veta.

Men hur som helst så är min hjärna ett kaos just nu, så några strukturerade tankar lär nog inte skrivas ner här på ett tag. Men håll ut, någon dag kommer ett långt inlägg igen, så det så!

En viss person skrev följande kommentar på mitt senaste inlägg:

"Bra att du har kommit ännu ett steg på vägen i jakten på ett bra liv. Jag har själv blivit tillsagd att jag inte ska bry mig om min yta, men samtidigt är det visst fritt fram för andra att bry sig om min yta. Jag tänker inte bli nöjd med något för att det är enkelt - jag vill inte stödja samhället genom att nöja mig med min kropp och hur folk behandlar mig p.g.a. den. Det är dubbelmoral av dem. Dock behöver man inte operera sig för att föra den kampen. Det räcker med att jag är en engagerad transperson och berättar folk folk hur jag är och försöker få folk att tänka i en mer könlös bana. Det tär på mig för folk ser inte sina egna fördomar. Jag hoppas du kommer fortsätta skriva om dina tankar om dig själv fastän du inte längre ser sig som fullfjädrad transsexuell. Man kan, som du säger, fortfarande vara en transperson. Jag ser mig själv som könlös nu, men min sexualitet kräver en manskropp. Och mitt sociala liv accepterar inte särbehandling p.g.a. mitt könsorgan och mina kläder. Jag vill bli behandlad som en människa och ha sex som en man. Sex klarar jag mig utan, men om jag ska leva ute i samhället gäller det att folk skärper sig."

Vill bara meddela att visst kommer jag fortsätta skriva här i bloggen, det finns mycket kvar att upptäcka för mig och förmedla till mina läsare. Den här bloggen rör min könsidentitet, och oavsett om jag klassificeras av andra eller mig själv som transsexuell eller inte, så har jag ändå en könsidentitet och tankar om sånt överhuvudtaget, som skiljer sig från många andras tankar om det hela.

Precis som Johnny säger i kommentaren så måste man inte operera sig och vara transsexuell för att kunna föra kampen om ett samhälle där biologiskt kön inte spelar någon roll.
Vi transpersoner för kampen på olika sätt. De som väljer att operera sig för kampen genom att på sätt och vis bevisa för samhället att man kan rätta kroppen efter själen, att det egentligen är insidan som spelar roll, men att samhället är dumt nog att göra skillnad på kroppar och kroppar. Nu kanske inte alla könsbytande individer tänker på det så, men jag ser en möjlighet att tänka så i det fallet.
De som väljer att inte operera sig för kampen genom att bevisa att de kan bli sedda, och BÖR bli sedda som individer och inte som kön, att man ska kunna leva sitt liv utan att ändra på sin kropp för att dagens samhälle tycker en viss sak.
Båda typerna behöv, båda typerna kämpar på för att ändra samhällets syn och få folk att acceptera och förstå värdet av individen och personligheten.

Förmodligen kommer det dröja länge innan samhället kan acceptera oss könsöverskridande, annorlunda tänkande individer, men vi måste ändå kämpa, även om förändringen kanske inte kommer inom vår egen livstid, för, som man säger, många bäckar små...
Jag är en person av flera miljarder människor på jorden, jag är knappt ens en atom i universum, men jag gör betydelse, för jag hjälper till att bilda en stor grupp som kan få kraft nog att bekämpa vissa onödiga orättvisor.

Jag tänker inte vara tyst. 

Kära vänner, bekanta, och helt okända läsare.
Det har varit lite tyst i bloggen på ett tag, och det beror mest på att jag haft så otroligt mycket annat att tänka på, samt att jag inte riktigt kunnat skriva ner det jag tänkt på angående min könsidentitet.

Men nu ska ni får veta vad jag tänkt på.

Kan börja med att berätta om något som hände första december förra året (alltså 2007...).
En natt satt jag och en nyfunnen vän och hade en djupt filosofisk diskussion om många saker i livet. Om universum, om moder jord, om meningen med livet, vår plats i universum, sex, vänskap, jobb, fritid, pengar, babylonsjukan, och en massa massa annat.
Hur som helst. Jag fick en massa tankar om mig själv och min egen identitet under den här filosofiska natten.
Bland annat om hur jag ser på mig själv i förhållande till kön. I det tidigaste stadiet av min "transighet" (hur ska man egentligen uttrycka det?) så såg jag mig själv mer som intergender, någon slags blandning av båda könen. Det gick mer och mer mot att jag verkligen var kille, och som ni vet så beslutade jag mig för att operera om mig och allt.

Men jag har hittills inte ringt det där magiska samtalet. En person sa till mig att jag förmodligen inte gjort det för att jag inte känt mig redo än. Och jag håller nog med nu. Jag tror inte att jag varit redo. Jag har inte hunnit landa i min identitet än, och den gör fortfarande skarpa svängar.

Som nu. Nu har den svängt igen.
Vad har hänt då, undrar ni, hur ser jag på mig själv nu då?
Jo, nu ska jag försöka föklara detta...

Vad jag kommit underfund med är:
Spelar det egentligen någon roll vilket könsorgan jag har, eller vad det står på mina ID-handlingar? Spelar det någon roll om jag har bröst eller inte, penis eller vagina, M eller F, jämt eller ojämn näst sista siffra i personnumret?
Allt detta är ju bara något som finns på ytan. Allt detta är ju något som Moder Jord skapat för att vi ska veta hur vi ska föröka oss, och som samhället skapat för att kunna dela upp oss i grupper på ett någorlunda effektivt sätt (huruvida det egentligen är effektivt eller inte ur en samhällssynvinkel om vi är män eller kvinnor är en annan diskussion dock).
Vad som egentligen spelar någon roll är hur vi är på insidan. Vilken personlighet vi har. Är vi skapta för att leda eller är vi skapta för att ta hand om andra? Är vi skapta för att kunna tala bra eller är vi skapta för att skriva ner våra tankar istället?
Det spelar i grunden ingen roll om du är man eller kvinna, din roll i samhället beror i grunden på vilken personlighet du har, vad just DU är bäst på.
Nu är ju samhället tyvärr inte riktigt så, eftersom många tror att kvinnor klarar att ta hand om barn bättre och män klarar av att lyfta tunga saker bättre, men ni förstår nog ändå vad jag menar.

Vart leder detta då, i tankarna om min könsidentitet?
Jo, det leder till att jag har kommit att tänka på, att om jag trivs med min personlighet, trivs med min själ, och har vänner och nära som ser mig för den jag är inuti, oavsett vad det står på mitt ID-kort eller vad jag har mellan benen, om jag kan vara lycklig på det sättet, så tror jag att jag kan strunta i att lägga ner tid, pengar och ork på operationer, samtal och annat tjafs som könsbyte innebär. Nu säger jag inte att det inte är nödvändigt för vissa att genomgå könsbyte, det är helt upp till var och en, och jag förstår hur de som ska göra det tänker. För jag är/var en av dem.
Jag har ännu inte landat. Dessa tankar kanske ändras, och om 10 år så har jag bytt kön, vem vet? Ingen kan veta.
Men vad jag menar är att för min del, så tror jag att jag kan leva i den här världen utan den där penisen jag länge velat ha, jag tror jag kan leva med att folk på stan tror att jag är tjej, jag tror att jag kan leva med att det står KVINNA på mina papper, så länge jag har nära och kära som ser mig för DEN JAG ÄR, vänner som vet VEM JAG ÄR, och inte bryr sig ett smack om mitt yttre...

Jag tror att alla själar är könlösa, eller tvekönade, eller ja... Och jag tror att jag man lära sig leva med det så också. Att sluta tänka på vad man har för könsorgan och personnummer. Vissa kommer kanske inte kunna lära sig leva med det, men vissa kan. Det spelar egentligen inte heller någon roll, så länge alla får må bra och vara trygga. Hur man når den tryggheten är en helt annan sak, men så länge man går den väg som är rätt för sig själv, så kommer man bli lycklig, och det är ändå det viktigaste...

Och för mig har vägen svängt och för tillfället kommer jag inte att ringa något samtal till något utredningsteam. Jag kommer fortfarande engagera mig i transfrågor, för jag ÄR en transperson... Men jag kommer att lägga ner tankar på könsbyte. I alla fall tills vidare...

Nu vet ni det, mina vänner, bekanta och helt okända läsare.

Updates WILL come...